Ett nytt kapitel

"När lördag hunnit bli söndag och det har börjat ljusna igen står jag ensam i en tyst och ekande tom lägenhet. En kväll med avsked har passerat, en efter en har jag sagt hejdå till. Det behövs inte många ord, de hårda kramarna säger allt. Tårarna bränner bakom ögonlocken och  jag blundar en lång stund där jag står i lägenheten som varit mitt hem under det senaste året. På insidan av dörren hänger ett vykort med texten ”Do more of what makes you happy”. Försiktigt river jag lös det och smäller sedan igen dörren bakom mig.

It’s time to explore some more."  (Juni, 2014)

Efter höstens äventyr med praktik på andra sidan jorden landade jag i början av det nya året på svensk mark igen. Januaris dagar gick i rasande takt och det var en känslostormande månad då jag tog farväl av min vardag på Filippinerna, tillbringade några veckor hemma i byn hos familjen och halvt pluggade ihjäl mig samt flyttade till England för att göra en utbytestermin. Sedan en månad tillbaka är jag alltså bosatt i Hull, som ligger i Yorkshire, där jag fram till sommaren kommer att läsa kurser på stadens universitet.

Februari är snart till ända och jag summerar den som en otrolig fin, händelserik och rolig månad. Att inte åka tillbaka till Östersund för att plugga en termin innan det är dags för nästa praktik var helt klart det bästa beslutet för mig och jag är så glad att jag återigen lyssnade på min magkänsla. Jag är på rätt plats just nu och den känslan liksom bara bubblar okontrollerat i hela mig. Rent studiemässigt är det ett riktigt lyft att vara här då alla tre kurser (mer om det en annan gång) som jag läser är intressanta, föreläsningarna inspirerande och lärarna väldigt engagerade. Jag njuter av att få prata engelska dygnet runt och att ständigt utmanas på olika sätt. På det sociala planet tog det inga många dagar innan jag hade hittat mig ett gäng bra personer att umgås med och jag känner mig redan nu väldigt hemma här i Hull.

Livsglädjen är på topp, jag mår oförskämt bra och har landat både mentalt och fysiskt efter höstens alla prövningar. "Do more of what makes you happy" är min dagliga påminnelse i det här nya kapitlet och när skrivlusten åter infinner sig kommer ni att få en liten inblick i livet som utbytesstudent.

Till viss del kan ni kanske förstå, för era hjärtan brinner också för något

Praktiken är avslutad och jag reflekterar över hur jag vid ett flertal tillfällen under den gångna hösten har känt mig ensam. Inte på det sociala planet, för där har jag inte för en sekund känt mig ensam, utan mer i den bemärkelse att jag inte har haft någon att dela mina tankar, reflektioner och upplevelser med.  Att dela glädje med andra är lätt, men vem delar en det som är tyngre med?  All min frustration och ilska när det har varit kaos på jobbet, mina tårar och min uppgivenhet.  Allt jag har fått se, uppleva och känna i arbetet med barnen.

Min bästa vän här har stöttat mig så gott han kunnat, lyssnat och torkat mina tårar, men han kan inte förstå det ur mitt perspektiv. Ibland har jag känt mig avundsjuk på mina klasskompisar som gjort sin praktik tillsammans med någon, eller de som jobbat tillsammans med studenter eller volontärer från andra länder. Större delen av tiden har jag enbart jobbat tillsammans med filippinare, något som har fungerat bra och varit enormt lärorikt. Det här var en utmaning som jag kände att jag var redo för och som jag också har klarat av, men jag ska inte sticka under stol med att det har varit tufft.

Med jämna mellanrum har det känts som att ingen i hela världen förstår mig. En sanning med modifikation. Ni kan inte till fullo förstå mina upplevelser, för ni har inte varit här. Era fingrar har inte flätat den lilla flickas toviga, smutsiga hår fullt med löss. Era händer har inte hållit den lilla handen som desperat söker närhet och bekräftelse. Era armar har inte kramat pojken som gråter för att han inser allvaret i sin situation. Era näsor har inte känt stanken av sopor på platsen som flera av barnen kallar sitt hem. Era ögon har inte sett smärtan i ögonen hos de människor som jag mött. Era fötter har inte gått på samma smutsiga gator och för varje steg påmints om vilken otroligt privilegierad person ni är. Men till viss del kan ni kanske förstå, för era hjärtan brinner också för något. Era hjärtan har också gråtit. 

Vem är jag med mina nya erfarenheter i ryggsäcken? Jag vet inte än. När jag kommer hem  och om vi träffas eller pratar i telefon, låt mig få berätta om det som har gjort djupa avtryck. Låt mig försöka förklara, så att ni kanske förstår. Om så inte för er skull för att ni är intresserade, så snälla för min skull.  

Praktikavslutning, semester och julfirande

December är snart förbi och det har varit en så intensiv månad att jag helt enkelt inte har haft varken tid eller ork att skriva. Praktiken avslutades för snart tre veckor sen och den sista tiden jobbade jag både dag och natt för att hinna slutföra alla projekt, dokument och rapporter. Mer än en gång tvivlade jag på om jag skulle orka ro allt i hamn, men se det gjorde jag såklart och sättet som jag gjorde det på! Jag fick verkligen avsluta med flaggan i topp och avtackades med stora ord och mycket fint beröm. Under hösten har jag saknat feedback från främst min handledare, men också från mina kollegor, och jag har inte riktigt haft någon känsla för om de har varit nöjda med min insats eller inte. Så länge ens kollegor inte säger något tänker jag att det är ett bra tecken, fast det skulle ju verkligen inte skada att då och då få höra lite uppmuntrande ord och även få konstruktiv kritik.

Sista dagen presenterade jag mina projekt som jag har jobbat med under hösten (ska berätta mer om min praktikplats i ett annat inlägg) för min handledare och mina kollegor och de inget annat än positiva saker att säga. Det var precis som om min handledare hade samlat fina ord på hög och gav mig allt på en gång lagom tills jag skulle sluta, bättre sent än aldrig liksom. Hon tyckte att jag hade tagit mina projekt på allvar, varit professionell och var väldigt nöjd med de olika dokumenten och rapporterna som jag hade skrivit;  ”Tidigare studenter har haft bristfälliga kunskaper i att dokumentera och skriva, men du har gjort ett bättre jobb än varenda en av dom!”. Även min svenska handledare har berömt mitt skrivande, peppande och kul speciellt med tanke på hur trögt jag själv tycker att det har gått. Sista veckan skrev jag rapporter på både svenska och engelska, vilket var minst sagt förvirrande för min något stressade hjärna så det slutade med att jag skrev en rapport på engelska och sedan översatte utvalda delar då jag inte för mitt liv kunde komma på hur jag skulle formulera mig på svenska. Att "google translata" (bra verb) sig själv från engelska till svenska var ju något nytt, men alla sätt är bra utom dom dåliga!

I och med att jag satt på kontoret större delen av de sista dagarna blev det på ett sätt ett naturligt avslut med barnen istället för ett abrupt hejdå. Jag var så trött och stressad på grund av allt jag hade att göra, vilket gjorde att jag verkligen såg framemot att få avsluta praktiken och dessutom längtade jag efter att få vara ledig längre än två dagar i sträck. Därför var inte alls lika jobbigt att lämna barnen som jag hade föreställt mig men visst saknar jag redan nu mina små kämpar, som jag har tagit till mitt hjärta och som har lärt mig så mycket. De hade ordnat en överraskningsfest med uppträdanden och tal av både barnen och personalen, en fin avslutning på en händelserik, utmanande och lärorik höst!

När sista rapporten äntligen var inskickad och klar packade jag en väska och begav mig till Thailand för att ha semester i 1,5 vecka tillsammans med Emelie, Irina och hennes mamma. Uppe i luften på väg till Bangkok slog det mig att det var tredje gången på hela hösten (!) som jag lämnade Manila. Jag har inte haft något intresse alls av att åka iväg någonstans på mina lediga dagar (som tyvärr varit alldeles för få, speciellt med tanke på att min tänkta semester tillbringades på sjukhus) eller haft känslan att jag borde passa på att besöka de närliggande länderna. Medan andra studenter och volontärer som jag har träffat här har rest land och rike runt så fort de har haft en ledig dag har jag nöjt stannat kvar i Manila och umgåtts med mina filippinska vänner. Månaden innan jag kom hit besökte jag åtta olika länder och när jag sedan landade i Manila, som på sätt och vis redan kändes som hemma,  var det så skönt att skapa mig en vardag. Dessutom har jag ju redan besökt flertalet platser runtom i landet och detta är definitivt inte min sista resa hit. Den här gången har jag verkligen bott här och det har varit en upplevelse i sig, med maximalt kulturutbyte då jag jobbat, bott och umgåtts enbart med filippinare.

Att få byta ut Manilas kvava, smutsiga luft och höga ljudnivå mot Koh Samets lugn och vita stränder var fantastiskt. Jag njöt ohämmat av djupa andetag frisk luft och att promenera barfota på stranden utan att behöva stanna för varken bilar eller människor. Mina bleka ben fick åter se solen strålar efter att ha varit instängda i långbyxor hela hösten och jag mådde så bra av att få lite färg på kroppen och fräknar på näsan. Duschen på vårt hotell (jag som alltid nöjer mig med det billigaste boendet har nog aldrig bott så fint och fräscht) hade duschslang och varmvatten, alltså förstår ni vilken lyx! Sällan har jag njutit så mycket av en dusch. Det var skönt att få vara en i mängden bland alla turister och inte ständigt ha nyfikna ögon på sig, men samtidigt äcklades jag som så många gånger förr över turisters beteende och klyftorna mellan turisterna och lokalbefolkningen. Att besöka typiska turistorter är inte heller riktigt vad jag föredrar, dock lyckades jag koppla bort de tankarna och istället njuta av sol, slappa dagar och skönt sällskap.

Att få träffa Emelie och Irina igen var såklart det bästa av allt, jag har ju saknat mina tjejer och det var så fint att få umgås dygnet runt i nio dagar. Uppdatera varandra om höstens äventyr, diskutera sådant som en som socionomstudent reflekterar över, skratta tills magen krampar och bara vara tillsammans. En kväll när vi åt middag på stranden, med havets vågor några meter bort och sand mellan tårna, konstaterade vi att för ett år sedan umgicks inte vi som en trio och nu satt vi där tillsammans i ett land långt bort från vår vardag i Östersund.

Min tjugosjätte födelsedag firades på Koh Samet med strålande sol, salta bad och en båtutflykt med snorkling där kallsuparna i det grumliga vattnet avlöste varandra, eller som Emelie uttryckte det att ”ta en klunk av havet”. Det huvudsakliga nöjet var att se Emelie förvandlas till ett litet barn och bli uppspelt över bildäck, hål och ”krukor” på havsbotten och vi hade en riktigt  fin dag tillsammans. Det finns ingen dag på året som jag känner mig så älskad och uppskattad som på min födelsedag, bemärkelsedagen borde byta namn till bekräftelsedagen. Familj, vänner och bekanta från jordens alla hörn hörde av sig och jag räknade till grattishälsningar från fler än 20 länder! Att jag känner mig enormt rik är ingen överdrift och jag är så tacksam för alla de fantastiska människor som jag har i mitt liv.

Vi avslutade vår lilla semester med en helg i Bangkok, vilket var ett kärt återseende för min del då jag under förra vintern besökte staden inte mindre än tre gånger och bara har roliga minnen därifrån. Lite julklappsshopping, skönhetsbehandlingar, goda middagar (efter tre månader av ris, ris och ännu mera ris smakar all annan mat himmelskt gott), dans i konfettiregn och häng med skönt folk gjorde även detta besök minnesvärt. Sedan kramades vi hejdå och flög åt olika håll, ”tjejerna åker till Sverige idag för att fira jul och jag åker hem” hör jag mig själv säga i ett samtal med min käre far och han skrattar lite åt mig. Om det var skönt att komma iväg ett tag så var det ännu skönare att sedan få åka tillbaka till Manila.

Några veckor tidigare skrev jag;

”Det händer när jag sitter på adventsmässa och en av killarna I kören sjunger så vackert att håret på armarna reser sig. Som ett knytnävsslag från ingenstans träffar det mig i magen. Jag överrumplas av den plötsliga smärtan, som strålar upp mot hjärtat och får hela kroppen att stelna till. För första gången på fyra månader har jag drabbats av hemlängtan eller vad det nu kan kallas när en lever efter mottot ”Home is where the heart is” och känner sig hemma i alla möjliga och omöjliga miljöer.

... Någon timme senare, efter att ha ätit lunch och skrattat med mina vänner, bränner inte längre tårarna bakom ögonlocken. Att stanna här i Manila ända tills 2014 är över känns som rätt beslut, både i magen och hjärtat”.

På julaftonskvällen var det mässa i katedralen, som bokstavligt talat varit mitt hem under hösten, och jag kände mig så lycklig och uppfylld där jag satt omringad av bekanta och de vänner som har kommit att bli min familj. Regnet öste ner hela dagen, vi gick på mässa tre gånger inom loppet av ett dygn (varav den första mässan började kl 04.30 på julaftonsmorgon), åt tårta, sov halva eftermiddagen och spelade och sjöng tillsammans. Juldagen och annandagen ägnades åt lunch med folk från kyrkan, en spännande basketmatch (PBA, högsta ligan på Filippinerna) och övernattning hemma hos ärkebiskopen. En mysig, stressfri och skön julhelg tillsammans med människor som jag kommer längta ihjäl mig efter när jag åker härifrån. 

Den första dagen på det nya året lämnar jag landet och påbörjar min resa hem till Juoksengi som går via Bangkok, Stockholm och Luleå. Det ska bli fint att få träffa min familj igen och eftersom praktiken nu är avslutad känner jag mig på sätt och vis klar här. Filippinerna kommer att finnas kvar och jag kommer att återvända hit, vilket känns som en liten tröst bland alla tårar och hårda kramar som aldrig vill släppa taget. I januari kommer jag befinna mig på svensk mark då jag ska plugga tills jag stupar, umgås med saknade personer och ladda batterierna inför vårens utmaningar. Även om min tid här på Filippinerna snart är slut kommer ni att fortsätta få en inblick i mina äventyr, för i slutet av januari flyttar jag nämligen till England. Jag ska göra en utbytestermin i Hull och ser verkligen framemot allt vad det kommer att innebära! 

Tillbakablick

Jag tar en paus i mitt rapportskrivande och klickar in på Resdagboken där min första resa hit till Filippinerna finns dokumenterad i ett antal dagboksliknande inlägg. Läser med stort intresse, minns tydligt upplevelserna jag skrivit om och fnissar högt åt 19-åriga Livs tankar och sätt att formulera sig. 

”Att lära sig lite av ett språk som man knappt hört är inte det lättaste och efter de första dagarna tvivlade vi på att vi ens skulle kunna lära oss några få meningar” – Jag minns hur uppgiven jag kände mig, men med lite envishet går allt. Efter att enbart ha umgåtts med filippinare i tre månaders tid kan jag numera hålla enklare konversationer på tagalog och förstår bra mycket mer än jag kan prata.

”När vi väl skulle gå till gaten insåg vi att flygplatsen var betydligt större än vi insett. Vi gick, och gick, och gick...Tre timmar senare var vi i Manila och fick vara ryggsäckar ratt snabbt” – Första meningen och ett syftningsfel på det, åh!

”Smakade "Sinigang ng isda" (sur soppa med fisk och grönsaker), vilket inte var en jättepositiv smakupplevelse, men ska jag ge det en ny chans!” – Denna maträtt är numera en av mina absoluta favoriter när det kommer till filippinsk mat.

”Överallt gick det runt beväpnade vakter, och här pratar vi inte om batonger..”.- Say no more liksom, haha.

”Längs hela den stora vägen som vi åkte på (nära ett hamnområde) fanns det små plåtskjul där det bodde minst fem personer i varje skjul. Det är verkligen en helt annan värld här och man förstår nog inte hur illa det är förrän man ser det med egna ögon. Igår morse såg jag två små barn ligga på gatan, det gjorde ont att gå förbi...” – Jag minns det här ögonblicket som om det vore igår och under hela hösten har sådana här scener varit en del av min vardag. Det är svårt att förstå och ta in och det berör lika mycket varje gång.

”Om alla hade varsin Bishop Ephraim skulle världen vara en bättre plats, för den mannen vet verkligen hur man får folk att skratta!” – Denna man är numera ärkebiskop för IFI och humorn och en skön inställning till livet har han fortfarande i behåll. ”Jag är avundsjuk på de andra biskoparna, för det verkar som att de inte har några problem. Så då låtsas jag att jag inte heller har några problem!” säger han och skrattar högt.  

” När vi flög från Manila till Cebu var det ett väldigt kacklade pa flyplatsen, vilket vi först inte ens lade märke till. Sedan upptäckte vi flera lådor med tuppar och höns i, redo att checkas in. Vi hade rätt roligt åt det faktum att vi till en början inte ens reagerade över oljudet, då vi är rätt vana nu, haha!” – Jag har skrivit om det förut, hur snabbt en kan vänja sig vid saker som i en annan kontext skulle vara helt otänkbara.

Åter till rapportskrivandet, vetenskapligt skrivande får mig att vilja kräkas emellanåt. Jag gillar ju att skriva och har väl inte direkt några större problem att formulera mig men blir alltid så oinspirerad när jag har strikta regler att hålla mig till. Därför blev jag extra glad över återkopplingen jag fick på ett samtalsreferat tidigare i höstas;

”Tack Liv för en mycket väl genomförd uppgift. Tydlig struktur och upplägg som ger en god bild över aktuell situation. Du har gjort många bra reflektioner, vågar se på din egen del i samtalet och kopplar aktivt ihop texten med litteraturen. En levande text som påverkar läsaren dvs. mig. Att kunna skriva en text som berör och påverkar är bra gjort”.

Jag har alltså lyckats med konststycket att skriva en vetenskaplig text som berör?!

Let the little children come to me

Mitt jobb under hösten har i mångt och mycket handlat om att uppfostra barnen och vara en vuxen förebild. Att sätta tydliga gränser och låta deras handlingar få konsekvenser, men samtidigt alltid ha armarna utsträckta och ge kärlek, beröm och uppmärksamhet. Att få barnen att känna att de är älskade och sedda. Det är inget lätt jobb utan det krävs skinn på näsan, lyhördhet och en stor portion tålamod. Jag tror att mitt sätt att vara med barnen speglar m egen uppfostran. Mina föräldrar har alltid gett mig gränslöst med kärlek, trott på mig och min egen förmåga att klara av saker. De har gett mig mycket ansvar och stöttat, peppat och pushat mig. Inte nog med att de är fantastiska föräldrar till fem barn, de är även två duktiga, kreativa och uppskattade pedagoger som jag har lärt mig mycket av.

Om jag tyckte att jag i mina tidigare jobb kommit i kontakt med barn som kräver mycket tid och uppmärksamhet, så är det inget i jämförelse med de barn som jag möter här. Låt oss säga att det i en ”normalfungerande” barngrupp är ett av tio barn som har ett utåtagerande beteende. I det här fallet handlar det om kanske fem eller sex barn av tio. Det är en utmaning av få en sådan grupp att fungera, speciellt med tanke på att åldersspannet sträcker sig från 5-18 år. När barnen blir oeniga dröjer det inte många sekunder innan knytnävarna åker fram, oavsett vad det handlar om. Det finns liksom ingen upptrappningssträcka, utan många av barnen är som tickande små bomber, redo att explodera när som helst. De bär på så mycket ilska, frustration och har varit med om saker som inget barn någonsin ska behöva få uppleva. Storlek- eller åldersskillnad spelar ingen roll, oavsett vem slagen och sparkarna riktas mot så görs det med fullt kraft. Jag har själv fått känna på kraften i en 7-årig pojkes sparkar när jag stoppade honom från att ursinnigt fortsätta sparka sin kompis i magen. Vareviga dag stoppar jag begynnande gräl eller pågående slagsmål, som i vissa fall har slutat med att barnen har märkt varandras kroppar med djupa ärr eller på akuten för att sy ihop blödande sår i ansiktet.

Eftersom jag inte kan tagalog tillräckligt bra förstår jag oftast inte vad bråken handlar om, men jag är duktig på att läsa av kroppsspråk och på så sätt skilja barnen åt innan bråk uppstår.  Det är dock omöjligt att vara överallt hela tiden och mina bristande språkkunskaper håller mig tillbaka. Ofta får jag kliva åt sidan och låta mina kollegor lösa konflikten, vilken ibland kan kännas frustrerande då det inte är alla som gör det på det sättet som jag skulle önska. En dag när jag bad min kollega prata med två av pojkarna som hade tjafsat hela eftermiddagen och stört allt aktiviteter fick jag till svar ”Tell them to go home”. Jag kan säga att då brann mina proppar rejält.

Vissa dagar känns det som att barnen inte gör annat än att bråka och att det är en grupp vilda djur jag jobbar med, men då får jag påminna mig själv om att det är inte barnens fel. De befinner sig i livssituationer som de själva varken råder över eller bär ansvar för. Därför är det extra viktigt, oavsett deras beteende, att alltid vara den där öppna, trygga och välkomnande famnen som säger ”Kom till mig!”.

Styrka

Hosta, luftrörsinfektion, rödflammiga utslag på ryggen, feber, djupt sår i hälen, vätskefyllda blåsor på händerna, klåda över hela kroppen, förkylningar (i plural), denguefeber och urinvägsinfektion. Jag har tappat räkningen på hur många gånger jag har ätit antibiotika och antal läkarbesök jag har hunnit med under de tre senaste månaderna. Den senaste åkomman att lägga till ovanstående lista är en varböld stor som en pingisboll i armhålan, mycket smärtsamt och otroligt äckligt. Jag har aldrig tidigare sett något liknande men tydligen är det vanligt förekommande här. Mitt immunförsvar är ett skämt och att jag även har haft en del otur är ingen underdrift. Fysiskt har jag blivit betydligt mycket svagare sedan jag kom hit till Filippinerna och jag längtar efter vardagsmotion, frisk luft, träningsvärk och långa hundpromenader, men det får vänta en månad till.

Mentalt känns det som att jag aldrig har varit starkare, alla utmaningar här har verkligen satt mig på prov och jag har gång på gång bevisat för mig själv vilken styrka jag besitter. Att göra det jag gör om dagarna här är inget som passar alla, men att jag har hittat rätt råder det inga tvivel om. Under mitt år i Edinburgh då jag jobbade som volontär på ett hostel för hemlösa kände jag samma sak, men det är mycket som har varit annorlunda nu jämfört med den upplevelsen. I Skottland kunde jag koppla bort tankar på jobbet under mina lediga dagar då det enda som påminde mig om det var någon enstaka tiggare på gatan.

Här i Manila däremot är det så påtagligt att de sociala problemen inte slutar att existera bara för att jag går hem från jobbet.  Jag har sett mycket fattigdom under mina tidigare resor, men att bara vara på besök  är en helt annan sak än att faktiskt bo på en plats under en längre tid.  Det är svårt att inte tänka på jobb och sociala orättvisor när en befinner sig i en miljö där detta är verklighet och det inte finns någon möjlighet att stänga ute omvärlden. Istället för att bli nedbruten av detta har det gjort min drivkraft än starkare. Det är mycket som är tufft och jag befinner mig dagligen i utmanande situationer men jag ser och fokuserar på det som är ljust och hoppfullt. Det går att göra skillnad, förändra och hjälpa (till självhjälp).

Jag älskar det jag gör och många gånger har en våg av tacksamhet sköljt över mig. Att jag får vara en del av detta viktiga arbete känns som ett privilegium och att få möta alla fantastiska små kämpar, som befinner sig i livssituationer de själva inte råder över, är en ständig påminnelse om varför jag är här. 

Tirintas

       

Det går nästan inte en dag utan att jag flätar håret på åtminstone två eller tre av flickorna som kommer till dagcentret. ”Ate Liv, me next. Elsa style! S!” säger de och diskuterar sedan i vilken ordning de står på tur. För att undvika tjafs delar jag alltid ut nummer ”isa, dalawa, tatlo” till dem och de fnissar lite åt att jag räknar på tagalog. Alla vill de se ut som karaktären Elsa i ”Frozen” och ha en inbakad fläta i form av ett S. Jag är inget superproffs men tillräckligt fingerfärdig för att knåpa ihop något som i värsta fall kan räddas av ett gäng hårnålar. Efter att ha gjort ett x-antal flätor varje dag i flera veckors tid kan jag dock inte säga annat än att jag onekligen har blivit bättre och också mer kreativ. Jag övertalar barnen om att få testa andra frisyrer för att slippa göra en S-fläta för femtioelfte gången, vilket oftast godkänns och också skapar nya ”trender” bland dom.

Då jag inte har språket att använda mig av, på samma sätt som mina kollegor, är det här ett sätt för mig att skapa kontakt med barnen. Speciellt med de lite äldre tjejerna som börjar närma sig tonåren och ofta är lite reserverade har det varit ett framgångsrikt koncept. Egentligen handlar det inte så mycket om själva slutresultatet utan det är snarare processen som är viktig. En stund där en av flickorna för all min uppmärksamhet riktad mot sig. Att få bli lite ompysslad och att få bli sedd. Med vissa småpratar jag på en blandning av engelska och tagalog, medan det med andra går ut på att få dom att sitta någorlunda still och följa mina instruktioner.

Jag ville på något sätt inkludera pojkarna i detta och kläckte då den otroligt nyskapande idén om att göra tofsar i deras korta hår. Sagt och gjort, när aktiviteterna för dagen var slut hade mer än halva barngruppen antingen flätor eller tofsar i håret. Det var en rätt rolig syn när ett gäng pojkar i olika åldrar lämnade dagcentret med håret ståendes rakt upp i vädret.